Du är härInfo / Historia

Finlands Kabelfabrik

Det första företaget i kabelbranschen i Finland grundades 1912. Före det importerades telegraf-, el och telefonlinjer till landet. Suomen Kaapelitehdas Oy expanderade snabbt, och med telefonsjökablar kom fabriken in på internationella marknader. Bolaget bildades av den 26-årige ingenjören Arvid Wikström, som hade arbetserfarenhet från England och Tyskland och som fått sin utbildning vid Helsingfors polytekniska institut. Wikström dog 51 år gammal.

Byggandet av Kabelfabriken startades av Wikströms efterträdare, direktör Verner Weckman, som hade utexaminerats från tekniska högskolan i Karlsruhe och som hade lett ett gruvbolag i Ural. Weckman återvände till Finland efter att landet blivit självständigt 1917. Under krigsskadeståndsförhandlingarna efter andra världskriget övertygade han den sovjetiska motparten som en direktör med kännedom om landets kultur. Dessutom hade han vunnit guld i brottning för Ryssland i de olympiska spelen i Aten 1906 och i London 1908 - Finland var på den tiden en del av det ryska kejsardömet. Weckman uppmuntrade fabrikens arbetstagare att ägna sig åt idrott, och på fabrikens tak lät han bygga en träningsarena för brottare med tanke på de olympiska spelen 1952.

Byggnadshistoria

Finlands Kabelfabrik fördubblade sina produktionslokaler med hjälp av en ny fabrik som byggdes i tre faser 1939-54 enligt enhetliga ritningar. Efter färdigställandet var byggnaden den största i Finland. Den hade en volym på 262 000 kubikmeter och golvytan uppgick till 55 800 m2. Fabriken som murats av kalksandstegel var modernt ljus men den ljusa färgen symboliserade också företagets värde och välbeställdhet. De fem våningar höga flyglarna i den u-formade byggnaden förenas av den sju våningar höga gavelbyggnaden. I den södra flygeln inrättades den ståtligaste industrilokalen i Helsingfors - sjökabelhallen, vars höjd slukar de tre nedersta våningarna. Kabeltillverkningen inleddes 1943.

Ännu i slutet av 1800-talet var det utlänningar som ansvarade för planeringen av industribyggnader i Finland. I början av 1900-talet började man utexaminera arkitekter vid polytekniska institutet i Helsingfors, och 1905 utexaminerades Wäinö Gustaf Palmqvist till arkitekt. Palmqvist fick uppdraget att rita fabriken, eftersom han hade stor kännedom om beställarens behov. Han hade ritat Kabelfabrikens första stora industribyggnad i Helsingfors (1919-1938) och "och klarat av att ge hela kvarteret en helhetsprägel som uttryckte massiv tillförlitlighet". Palmqvist var Kabelfabrikens betrodde arkitekt fram till sin död.

Palmqvist var en planerare av klara och praktiska helheter. Han undersökte de tekniska lösningarna noga och finslipade ritningarna in i minsta detalj. Han uppskattade klassiska förebilder oberoende av vilken stil de representerade. Palmqvist åtnjöt industriledningens förtroende och planerade hela industrisamhällen på olika håll i Finland, ofta börjande från detaljplanen, produktionsanläggningarna, bostäderna, kontorslokalerna och samlingsutrymmena ända till idrotts-, bastu- och tvättbyggnader, kvarnar, folkskolor, sjukhus och kyrkor.

De första stegen inom elektronik

Kring år 1960 satsade Kabelfabriken på nya områden: kondensatorer, aluminiumprofiler och elektronik. Av dem växte och utvecklades elektroniken snabbt. Samarbetet med Helsingfors universitet och Tekniska högskolan gjorde fabriken till ”Sundholmens universitet” och skapade en grund för den inhemska elektronik- och datorindustrins födelse och utveckling.

År 1967 fusionerades Finlands Kabelfabrik med skogsindustribolaget Nokia Oy. Kabelfabriken, senare Nokia Kaapeli, var en självständig industrigrupp inom nybildade Oy Nokia Ab, liksom Nokia Elektronik som avskilts från Finlands Kabelfabrik. När bolaget firade sin 75-årsdag år 1987 stod Kabelfabriken för 20 procent av Nokiakoncernens fakturering och personal.

När Nokia Elektronik 1986 indelades i affärsområdena Informationstjänster, Datakommunikation och Nokia-Mobira, var elektronikindustrins omsättning tredubbel jämfört med kabelindustrin.

Omgivningen förändras

I början av 1900-talet var området till väster om Helsingforsudden skärgård. Sundholmen var en klippig holme med villabebyggelse. I dag bevaras minnet av den gamla tiden i det nya bostadsområdets plats- och gatunamn. Klippholmarna har utjämnats med marken och anslutits till fastlandet med fylljord. Industribyggandet på området inleddes av Finlands Kabelfabrik och Oy Alkoholiliike Ab, vars fabriker fortfarande står vid västra stranden på området. Området mellan dem och stadskärnan fylldes av olika slags låga industri- och lagerbyggnader.

Industrin ökade i Helsingfors ännu på 1950-talet, men den centrala principen i förslaget till generalplan 1960 var att flytta all industri bort från innestaden, vilket också inverkade på fabrikens vilja att flytta bort. Ett bostadsområde planerades till Gräsviken, ytterligare 12 hektar av havet fylldes och byggandet av metron inleddes. År 1992 flyttade de första invånarna till området som planerats för 9 000 invånare. Bredvid byggdes kontors- och affärslokaler med 5 000 arbetsplatser.

I dag är Kabelfabriken en respekterad äldre byggnad bland den nyare bebyggelsen, och de spår som lämnats påminner de nya användarna om det tunga jobbet som utfördes i huset. Utöver den industriella och historiska dimensionen står Kabelfabriken för ett mångsidigt och modernt kulturutbud i Gräsviken. Kabelfabriken har också välkomnat de nya high tech-glaskontoren. För ca 40 år sedan inledde en dynamisk elektronikavdelning sin verksamhet innanför fabrikens tegelväggar. Dess prestationer är i dag kända under namnet Nokia. Dessa prestationer har för egen del skapat utvecklingsförutsättningar för it-grannarna och Gräsvikens high tech-identitet.

Pro Kaapeli

När Nokia Kabel höll på att flytta ut ur fabriken insåg staden att den skulle få ett stort hus och utrymme - och ett problem. Vad skulle man göra med en fabrik vars volym motsvarade åtminstone tio höghus? Nokia, som höll på att lämna byggnaden, investerade inte längre i det tekniska underhållet - och enligt stadens markanvändningsplaner skulle fabrikens olika delar rivas stegvis. De lokaler som blev lediga hand efter att industrin flyttade bort hyrdes ut förmånligt av Nokia.

Kabelfabriken befolkades av konstnärer och företag som fick rofyllda arbetsutrymmen och stora neutrala förevisnings- och utställningslokaler. Fabrikens potential och ideologisk-filosofiska utgångspunkt antog sin praktiska form innan några beslut hade fattats. För det administrativa beslutsfattandet tog profileringen sin tid - närmare sagt fyra år.

År 1987 slöt staden ett avtal med Nokia om åtgärderna under övergångstiden och tillsatte en arbetsgrupp för att planera hur byggnaden skulle användas efter att staden övertagit den. Enligt arbetsgruppen var det inte värt att bevara hela fabriken och fabriksmiljön. Man planerade att riva byggnaden delvis. Utrymmena skulle disponeras av bl.a. skolor, vandrarhem och hotell, församlingar och museer, och i källarvåningen planerades parkeringsplatser.

De oroade hyresgästerna grundade föreningen Pro Kaapeli, och arkitekter som arbetat i byggnaden gjorde upp en parallellplan, genom vilken man ville skydda byggnaden och den verksamhet som uppstått där. Pro Kaapeli tog upp brister i planeringen av området och lyckades också aktivera medierna. Föreningen fick synlighet i landets huvudtidning och i aktualitetsprogram i tv. Pro Kaapeli lyckades skingra fördomarna mot husockupanter och konstnärer, som ansågs vara oregerliga.

Även kommittén som dragit upp riktlinjer för kulturlivet i Helsingfors var på samma linje som Pro Kaapeli: "Kabelfabriken bör bevaras som en helhet. För detta talar aspekter i anknytning till byggnadsskyddet, stadsbilden och rent ekonomiska faktorer: det är inte ändamålsenligt att riva en byggnad som är i skick. Att stympa byggnadskomplexet i tre delar vore särskilt ödesdigert för den s.k. sjökabelhallen --- Det spontant uppstådda mångsidiga kultur- och affärssamfundet med ca 250 hyresgäster/1000 personer bör bevaras. --- Helheten kan karakteriseras som unik även globalt sett.--- Huset ska inte saneras som helhet i samma nivå som nybyggen.”

En vändning inträffade. Ett nytt avtal slöts med Nokia, stadsstyrelsen beslöt att skydda Kabelfabrikens byggnad och fabriksmiljö samt bilda ett fastighetsaktiebolag. Så gott som alla hyresgäster i huset fick förlängda hyreskontrakt. Fastighetsaktiebolaget Kiinteistö Oy Kaapelitalo bildades hösten 1991.

Det fanns europeiska industribyggnader som tjänade som exempel och föregångare för Kabelfabriken, och Kaapeli erkändes som ett nytt oberoende europeiskt konstcenter när det godkändes som medlem i nätverket Trans Europe Halles.

Arbetsutrymmenas utnyttjandegrad är 99 procent. Kaapeli finansierar sin egen verksamhet, år 2005 uppgick omsättningen till ca 3,5 miljoner euro.

Sedan början av 2008 har Kiinteistö Oy Kaapelitalo också förvaltat byggnaderna på det gamla energiproduktionsområdet i Södervik i Sörnäs. 

© Hilkka Högström